Idag har nog varit den värsta dagen på länge, sett ur ålderskris-vinkeln.

Nu är vi plötsligt läskiga morsor som ska dra gränser och uppfostra en sparv.

Idag har han fått lära sig att har man sagt man ska göra en sak så ska man också göra det.

Han har även fått lära sig att man borstar tänderna både morgon och kväll. Att han måste äta proteiner och mellanmål och vila och hej och hå.

Nu är bara frågan hur vi ska hantera vår ålderskris.

Idag köpte vi en förlängningssladd för att kunna hänga upp julstjärnorna i fönstret.
Vi köpte den dyraste som fanns för att vi tänkte att då funkar den. 90 birr kostade den och försäljaren lovade att det var bra kvalité.

När vi kom hem så funkade den inte. Och det lät som den var tom inuti.

Av detta kan vi lära oss att kolla om grejerna funkar innan man köper dem.

Denna jul kommer att bli den trevligaste på väldigt länge. För första gången i världshistorien får vi familjebesök under julen!
På torsdagmorgon åker vi på flygplatsen och hämtar Josses lillasyster Liselotte som stannar här nästan hela december och sedan natten mot julafton kommer Erikas syster Noomi hit.

Mycket bättre än så kan det inte bli!

Vi firade första advent med att lyssna på julmusik och klistra och knåpa julkort. Eftersom det inte finns några julkort den här tiden på året här och eftersom det är liten vits att skicka julkort på amharinja till Sverige så gör vi egna. Det har blivit en trevlig tradition där vi alltsom oftast skickar läskiga bilder på oss själva till släkt och vänner. I år är vi förövrigt väldigt nöjd med motivet vi valde.

I övrigt har vi för första gången provat på att anlita barnvakt, vilket ledde till en smärre ålderskris. Eftersom vi hade lovat att komma på ett födelsedags/dop-kalas på eftermiddagen så fick Gennet vara ”barnvakt” till Sparven. Nu är han dock snart så pigg att han klarar sig själv. Imorgon har han övertalat oss att få åka iväg själv och hämta ut bromsmediciner.
”Men vad gör du om det blir problem?”
”Vaddå för problem?”
”Till exempel att du svimmar eller du blir så trött att du inte orkar gå?”
”Nja, jag är ganska säker på att det inte blir problem?”
”Men om?”
”Som sagt, jag är säker på att det inte blir problem”

Vi får se imorgon om han hade rätt

…fortsatte i samma stil som gårdagseftermiddagen.
Nu är han utskriven från kliniken och ligger hemma i knarkarkvarten och tittar på film.
Och kämpar för fullt med att ta igen de femton kilo han tappat.

[för alla som inte vet, så är "Knarkarkvarten" namnet på vår lägenhet]

…är det när en 23-årig tjej ligger på en brits och väntar på döden för att hennes familj inte har råd att köpa medicinen som behövs för hennes hjärtfel?
…är det när en 21-årig tjej är så desperat över att hon blivit gravid att hon försöker göra abort själv genom att dricka gift?
…är det när en äldre hemlös kvinna blir sjuk och dör och efterlämnar ett litet flickebarn på två år vars föräldrar redan är döda?

De och väldigt många fler frågor får man om man besöker ett statligt sjukhus i Etiopien en lördagseftermiddag.

När vi kom på kliniken i morse så bar Josse en sparv och Erika bar en stor väska full med kläder, filtar, kudde etc samt en kasse med diverse olika drycker. Allt till Sparven.
När vi skulle bege oss hem ikväll så insåg vi att vi glömt att ta med oss något varmare till oss. (Det är varmt på dagarna men iskallt när solen gått och lagt sig.) Och vår höga ålder gör att vi inte tål kyla längre.
Så Erika hade en kofta i väskan som Josse tog. Och Erika fick låna en tröja av sparven eftersom han hade en extra med sig.

Och sedan kunde Addis Abeba beskåda en mycket vacker syn.

När man är trött och därmed förvirrad tappar man den ”kulturella känsligheten”. Eller på ren svenska: man orkar inte bry sig om vad som hör till vilken kultur. Man bara frågar.

Som ikväll, efter en heldag på kliniken, inne hos doktorn:
- Hur lång tid har han [sparven] kvar?
- Kvar till vad?
- Tills han ska dö.
- DÖ? Ska han dö?
- Ja, han har ju AIDS.
- Men.. AIDS är ingen dödlig sjukdom.
- Nähä? Så du menar att han kommer att bli 80 år?
- Nej, vem har sagt det?
- Men så han ska inte dö?
- Nja, han kommer att leva så länge Gud tillåter.

Att det låter så är inte för att doktorn inte vet utan för att man frågar inte en sån fråga helt enkelt.

Precis så har dagen varit.

Imorse var det svart svart svart.
Det gick så dåligt för Sparven att det såg ut att inte vara många dagar kvar. Han vägrade äta, dricka eller göra något alls då allt han kämpat med igår slutat lika dåligt som tidigare och natten varit jobbig.
Och nu orkade han inte hålla modet uppe längre.

Så vi stod med Gennet inne på toan (för att han inte skulle se oss) och grinade alla tre. Tänkte att ”nu går det inte längre”.

Han ville att vi skulle be för honom, så vi gjorde det. Och sen så piggnade han plötsligt till och sa ”jag skulle vilja åka på kliniken idag. Om jag får medicin för magkatarren så kommer jag att vara hur stark som helst imorgon”.

Så vi åkte på kliniken. Och där blev han ännu piggare. ”Jag vill ha french fries” sa han och vi tyckte att det var väl dumt att äta om man har ont i magen. Det tyckte inte han.
Och vi jagade på sköterskorna att skynda sig med att sätta nål och starta dropp med motiveringen att det är ”akut”. När de sedan kom för att ge honom droppet, ja då låg han i sängen och smaskade french fries och drack mjölk. De höjde lite på ögonbrynen men vi låtsades som att det hörde till det akuta.

Så nu ser det plötsligt väldigt lovande ut.
Han sover på kliniken i natt för att doktorn ville vara på den säkra sidan men om det fortsätter som idag så är det snart full fart på honom.

I ett slag så förändrades vår tillvaro väldigt drastiskt.
Nu är vårt hem som ett litet ”Knarkarkvartens servicehus” där vi ägnar dygnets alla timmar åt att ta hand om Sparven.
Vi turas om att sova, turas om att göra allt.

Och oroar oss för potatisar (att de ska komma upp) och räknar minuter, decilitrar och piller.

I natt såg det ljust ut, för då sov han som en stock sex timmar i sträck. Och började dagen med att äta och dricka.
Sedan kom eftermiddagen och då stod vi på ruta ett igen. Då var det lika illa som igår helt plötsligt och han fick inte behålla något.

Och nu är han den minsta sparv man kan hitta på denna jord, har inte ett gram kvar på kroppen i reserv och allt är på en tunn skör tråd. Så vi fick sätta oss ner och försöka ta ett beslut. Ska vi ta honom till kliniken igen eller ska han stanna här? Väga för och nackdelar. Till slut bestämde vi tillsammans med honom att vi ger det till imorgon bitti. ”Men då måste du samarbeta, unge man”.

Och det funkade bra med lite hot om kliniker och sprutor, för sedan frågade han efter fisk. Och nu äter han världens minsta portioner en gång i timmen ungefär.

Och så får vi ser hur det går.
Man vet aldrig.

Vi peppar och planerar för att han ska bli piggare.
Men det är en så tunn tråd att den nästan inte syns stundtals.

Men det ska gå.