…varit fullt ös medvetslös hela dagen. Vi steg upp strax efter fem, var på kontoret innan sju och kom hem ikväll 21.29 efter att ha varit ut på gatan.

Ungefär så här låter det i huvudena just nu:

zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Men dagen var väldigt bra. På Rest Center fick de veta att de kan bli premiärministrar (eller vad helst de vill bli) om de bara fokuserar, jobbar hårt och tror på det ”omöjliga”. Sånt som är helt ljuvligt att undervisa om.

På gatan så var det allt från att de spånade om vad de skulle göra om de vore ledare för detta land till att en del ville ha råd om lite kärleksbekymmer och en annan ville ha salva och så vidare.

Dagens dilemma är:

vad gör man med en HIV-positiv kille som man vet inte kommer att ta bromsmediciner ordentligt, men som verkligen skulle behöva dem? (om man fuskar med medicinerna blir man resistent)

Vi har ätit tzatziki ikväll.

Det här var omdömena;

- ÅH det här var den godaste tzatzikin jag ätit.

- Uäh. De har använt sur yogurth.

Tre timmar senare:

- uuh, jag mår dåligt.

- det är för att du ätit gammal yogurth.

- VA? har jag?

Idag har vi, förutom ett litet missöde på morgonen, ägnat dagen åt att planera och sitta i planeringsmöte. Imorgon ska vi också planera och sitta i planeringsmöte.

Det är mycket roligare än vad det låter.

Planeringen handlar om att göra en plan för grabbarna som snart flyttar ut ur Lighthouse och det är en hel del som ska vara med i planen kan man milt säga. Samt att vi håller på att planera för Rest Centers 2010.

Missödet på morgonen handlade om att gasen till spisen tog slut. Så våra morgonrutiner ruckades i grunden när det inte gick att koka kaffe eller te. Sånt som man blir känslig för vid vår ålder.

Idag är det farsdag.

För att imponera på våra fäder skulle vi därför skicka in en sån där grattis på farsdagen-annons i lokaltidningen och sedan skulle de sätta kaffet i halsen på söndagmorgon av glädjefylld förvåning när de läste vår fina annons som rest hela vägen från Afrika bara för deras skull. Man skulle skicka in den med SMS och det tänkte vi att det borde ju funka även härifrån.

Det var bara en liten detalj, att vi glömde bort det innan det var för sent.

Så det blev liksom ingen farsdags-annons och inget kaffe i halsen.

Men vi hade tänkt skicka en.

Minns ni när ni var barn och alla avlägsna släktingar, som man aldrig visste vilka de var, som alltid klappade en på huvudet och suckade över hur fort barn växte och tiden som alltid gick så fort. Och själv tyckte man att tiden gick så sakta. Det var alltid så länge kvar till jul och alltid skulle man vänta på det ena och det fjärde.

Och sen en dag så vänder det.

Det är då man har blivit gammal. När man tycker att tiden går fort.

Ni som har egna barn torde begripa mer än oss vad vi pratar om.

Och idag var en sån där dag när man inser att tiden verkligen går fort.

Nu är det sju månader sedan grabbarna flyttade in i Lighthouse.

På förmiddagen har vi suttit och haft enskilda samtal med alla som går yrkesutbildning, som blir färdiga om drygt två månader.

”Vad vill du göra?” ”Vad tycker du är svårast” ”vill du stanna i Addis” ”varför si, varför så”

Och något har hänt.

Är inte det här samma grabb som envist vägrade att göra något annat än att röka på, för bara ett par månader sen?

Och är inte det här samma grabb som bara för ett par månader sedan hatade alla människor och nu sitter han och pratar om att ”jag kan jobba med vilka människor som helst, så länge det finns kärlek…”

VA?

Men nu är det bara att kavla upp ärmarna.

Nu är det nämligen vårt jobb att utvärdera alla svaren, se vad som är genomförtbart och sedan organisera hela grejen med att 16 grabbar ska flytta ”hemifrån” och börja stå på egna ben.

En del vill flytta till sina hemorter, en del vill bo kvar i Addis och hitta en anställning och andra vill starta eget som kooperativ tillsammans med några av sina vänner.

Det här hör inte till vanligheterna i vår tillvaro, men nu ska vi alltså bli gudföräldrar. Eller, snarare att en av oss ska bli gudmor till denna unga dam.

Nu undrar ni vad hon har gjort för ont för att förtjäna detta och saken är ju att hon inte gjort något ont alls, det är bara det att hennes föräldrar är inte gifta och lever inte heller tillsammans så inte en endaste själ som blev tillfrågad ville ställa upp som gudförälder på grund av detta.

Och så kan man inte ha det, eftersom utan gudförälder så blir det inget dop.

Och mamman ville så väldigt gärna döpa sin dotter.

Så… ”går det bra att ha en utlänning (eller två) som gudförälder?” frågade vi.

”Ja, det gör det”

”Ja, men då så.”

Dopet är preliminärt nästa söndag morgon. Vi har fått order att ”ni måste köpa nya kläder för ni kan inte se ut hur som helst”.

Och vi tar vår nya uppgift på största allvar. Nu ska vi starta ett bank-konto till lill-tjejen och spara lite pengar till henne så när hon blir myndig har hon ett startkapital.

Och annat vuxet som gudföräldrar ägnar sig åt.

En fantastisk sak med gatukillar är att de är inte ”förstörda” av samhället. Har inte formats av det eftersom de aldrig fått tillhöra det.

Så de är open minded.

Det finns inget ”jamen så här har det alltid varit så då ska det fortsätta vara så här” och inte så mycket ”vad ska andra tänka och tycka”.

I vissa fall löser de problem på fem minuter som andra ägnat tio år att filura på.

Så de som kan vända sitt elände till en styrka kan gå hur långt som helst. Till exempel till Etiopiens ”Vita Hus”.

Idag körde vi hårt med våra Rest Center-barn. Istället för det normala med en lektion och sedan mat och sedan färdigt, så körde vi idag dubbelt. Så efter maten så var det bara för dem att packa sig in i lektionssalen igen och så fortsatte vi.

Det är dock första gången i världshistorien som detta hänt utan att en endaste kotte klagade. De satt alldeles lugnt och lyssnade och lyssnade och frågade. Inte ett endaste klagomål, muttrande eller försök att slippa undan. Ingen som somnade, ingenting.

Och roligt hade vi.

Det är alltså fem år sedan vi kom hit första gången. Och mer är tre år sedan vi började arbeta här på heltid.

Och när vi nu tittar tillbaka på tiden som varit så passar det bra att stjäla socialdemokraternas slogan för något val sedan. Stolta men inte nöjda. Helt enkelt: det finns mycket kvar att göra, mycket kvar att förbättra och framför allt, många blivande premiärministrar som fortfarande bor på gatorna.

Vi ser de år som passerat mer som utbildning än som jobb. Det tar en lång stund innan man fått så pass mycket kött på benen att man blir bra på det man gör och när man rör sig i en sån outforskad bransch som vi råkar befinna oss i, så får man lära sig att lära sig själv. Av sina misstag, erfarenheter, av kollegor, av andra människor och framför allt – de bästa lärarna av alla – de som bor på gatan.

Vi har djupstuderat dem. Första året (på heltid, 2006/07) spenderade vi mesta delen av tiden på gatorna. Observerade, samtalade, försökte infiltrera oss i deras tillvaro för att förstå saker och ting bättre.

Utifrån det har vi sedan byggt allt arbete. Byggt undervisningen, byggt samtalen, och förstås – fått en hel del arbete utöver, de ringar på vattnet som alltid blir så fort man sätter sin fot på gatan. Vi har varit på de flesta polisstationer, fängelser, domstolar, sjukhus och kliniker i stan.

Och sakta men säkert lärt oss vad som funkar och vad som inte funkar. Att man kan glömma allt det där med att vara snäll och att man aldrig kan vara för tydlig. Och att inget beslut får fattas på grund av känslor och att det inte finns några quick-fix-lösningar. Och massa annat.

Och perspektivet vidgas. Från att ha handlat om en handfull pojkar till att innefatta hela Etiopien. Från att bara ha ägnat oss åt ”akuta åtgärder” så har vi sakta men säkert rört oss från det och mot det långsiktiga. Mot det lite mindre dramatiska men mycket mer resultatgivande.

Och nu. Nu börjar det på riktigt. För en sak som inte förändrats på alla dessa år är att vi fortfarande älskar vårt jobb. Att vi fortfarande kan sitta uppe halva nätter och diskutera idéer, förslag eller hur man bäst kan göra en viss sak.

Så nu håller vi som bäst på att använda oss av alla erfarenheter och lärdomar och arbeta fram en lysande plan för de kommande årens arbete.

Nöjd blir vi inte förrän vi nått våra två mål:

1) Att en av grabbarna ska bli premiärminister i Etiopien

2) Att ingen bor på gatan i Addis Abeba, förutom vi som då flyttar ut och blir gatutjejer (eller gatutanter, vid det laget) och ger igen för gammal ost. Då ska alla våra grabbar få försöka hjälpa oss från gatan.

Så, nu kör vi

Till veckan är det precis fem år sedan vi ställde våra fötter på etiopisk mark den allra första gången. Då trodde vi att vi skulle stanna ett halvår och sedan återvända till Sverige för gott lika normala som vi var när vi kom. Det var helt fel slutsats kan man konstatera så här i efterhand.

Det här var det allra första vi skrev (på Resdagboken), den 9 november 2004:

första gången

Tjenare!!

This is Addis Ababa calling. We are still alive! Vi har det jättebra, lite höjdskillnad (2700 m ö.h.) som gjort oss mer andfådd än vanligt. Första dagen klarade vi inte att prata mer än tre ord i varje mening. Nu klarar vi trappen utan att behöva syrgas efteråt.
Addis är en fascinerande stad på många sätt, och ingenting finns det som liknar Sverige – något som vi trivs bra med! Vi har fått vänja oss vid att bli mer uttittade än superkändisar. När vi går in på the bakery på morgonen för att köpa bröd så samlas det ett gäng barn och tiggare utanför… ”yo foreigner” ropar de och ”I love you” samt alla de skolbarn som ropar ”How are you” varje gång vi passerar deras skolgård.
Det är roligt att se hur de ser på oss och särskilt Josse drar till sig mångas blickar; en viting pa dryga 1,80 som är blekare än alla andra tillsammans… Erika funderar på att ta betalt för att visa upp henne. Vi får se.
Erikas största problem är att inte ge bort allt hon äger till de som kommer och tigger. Varje tiggare utlöser en fruktansvärd samvetskamp och utan Josse så skulle hon själv vara en tiggare numera. Så… det finns förmodligen en tanke med att vi reser två.
Vi har testat nationalrätten, injera, mycket intressant. En disktraseliknande jättepannkaka med massa gisch på. Otroligt gott faktiskt!
Det är svårt att inte bli förälskad i allt och alla här, får ni nångång tillfälle att åka till Afrika så måste ni ta den chansen.

Det som är jobbigt för oss är att allt är nytt och allt görs för första gången. Det är otroligt många nya intryck, och sedan att vi är så dåliga på amarinja gör inte saken bättre. Vi försökte köpa snabbkaffe häromdagen, och blev erbjudna obehandlade kaffebönor vart vi än gick.

Nu måste vi ut i den fantastiska trädgården och beundra vår trädgårdsmästare en stund…
ha det gott allihopa och skriv gärna och berätta hur ni har det. Vi har lite problem att hinna mejla till alla vi skulle vilja mejla till, för internet går SAKTAAAA.

kramkramkram. vi saknar er järnet!

Som ni ser var vi helt omedvetna om vad vi gett oss in i.