ser ni

varför den här bilden togs?!

några av frånvaroanledningarna

att det kom besök som firade att somliga av oss lämnade ungdomsåren bakom sig

fina presenter ”saknades inte” som man säger på amharinja.

Och, förstås, en massa annat trevligt som dock inte förevigades på  bild då åldern gör att minnet inte alltid hänger med.

 

den kravlösa kärleken

i våra liv står ni läsare på denna blogg för. Ju mindre vi skriver desto mer statistik. Väldigt lite klagomål, om ens några alls.

Tänk om gatukillar kunde vara lite mer som ni, är en tanke.

Om en liten stund så kommer bloggen upp i normalt tempo igen. Medan ni väntar på det kan ni gärna skriva en fin grattishälsning i kommentarsfältet till Josse som gjort sin del av födelsedagsfyllandet!

 

dagens citat

Här finns artikeln i sin helhet.

Vi fyller år i år

och det är jämna siffror, hur vi än räknar.

Skulle du vilja gratulera oss så kan du antingen skicka ett fint vykort där du berättar hur mycket du tycker om oss och hur snygga du tycker vi är. Eller så kan du sätta in en valfri summa på bankgiro 5925-0795 och märka gåvan ”30″.  Den möjligheten kommer att finnas i en månad och sedan tar vi alla pengar märkta ”30″ och så gör vi något väldigt trevligt för pengarna. Exakt vad det blir beror förstås på slutsumman och vi kommer att ge er alla detaljer, hur mycket vi fått och vad vi gör för dem. Men det är alltså en ego-grej, så vi kommer att använda det till att fira födelsedagarna på något sätt! (Vill du skänka pengar som vanligt så strunta bara i att märka det med ”30″!)

Vykortsadress: För och efternamn, PO Box 307 59, Addis Ababa, Ethiopia

vad händer?

Simienbergen

Vi håller på att omformatera oss själva och våra liv.

Kanske kan man säga: tar tillbaka kontrollen? eller byter ut koldioxid mot syre? eller bara accepterar att man lär så länge man lever och att allt alltid bara kan bli bättre.

Temat för det kommande halvåret: tagga ner, hitta tillbaka till vad som är vad vi kallar ”grundvisionen”, sortera och rensa bort allt som följt med efter vägen bara för att vi inte märkt hur mycket energi det slukat eller för att vi trott mindre om oss själva än vad som är nödvändigt eller av någon annan fin men icke-konstruktiv anledning.

Och om några dagar ska vi också tala ur skägget.

väderrapport

Sommaren har äntligen hittat hit. Vad som var isvindar friska flera veckor och extrem nattkyla har bara helt apropå ingenting tvärvänt till något som nästan kan beskrivas som hetta. (Så fort det inte blåser förstås.)

Det är något som ändrats med åren, hur vi definierar kyla.

Första året i Addis tittade vi på alla etiopier som gick omsvepta i filtar (gabis) eller var klädda i täckjacka och tänkte att de måste svettas ihjäl.

Nu tittar vi på turister klädda i linne och shorts och skakar på huvudena. De kommer att ha frusit ihjäl inom tio minuter.

Och skulle knappast lämna hemmet utan en extra kofta i väskan.

det tog två och ett halvt år

men nu är hon inte rädd för sina gudmödrar längre!

det finns så mycket fint

att skriva om när det gäller Addis. Livet här. Kulturen. Glädjen. Möjligheterna.

Men, tro det eller ej, så finns det även… icke-positiva saker. Sekunder, situationer som lätt kan skapa ångest och ekande frågor i de redan så ålderskrisande själarna: har vi verkligen valt det här? frivilligt?

Tänk dig in i denna situation:

Du är på väg hem från skolan. Det är rusningstid och ”alla ska med”. Med lite snyggt flyt och erfarenhet får du dig med på första bussen som kommer. Du tänker att åh det är så trevligt och inte alls jobbigt att bo i en stad utan struktur. När du ska kliva av bussen, vid ändstationen för rutten samt startstationen för nästa (dvs att alla passagerare byts ut) så händer det mest okonstruktiva, det grövsta brottet mot all logik: att ALLA som ska på bussen rusar in och köttar ner alla stackars oskyldiga människor som bara skulle vilja kliva ut ur bussen.

Tro nu inte att folk inser att ”oj det här var inte så klyftigt” för även här så är folksamlingar inte en grupp självtänkande individer utan de… följer med strömmen.

Så till slut får det lilla svenska strukturerade barnet inom dig panik och gör det enda som återstår för att få sig ut ur bussen:

vevar med armarna som om de vore en köttkvarn och tar sats mot dörren.

Du kommer dig ut för eventuellt är det en skrämmande upplevelse att se en människa från ett land du inte kan placera (Kina? Ryssland?) leka köttkvarn.

Sedan traskar du hemåt.

Det första du möter är köttbilen. Det är en lastbil full med flådda djurkroppar hängandes i lastutrymmet. Samt köttkillar klädda i höga stövlar och blodfärgade overaller som jobbar med att slänga djurkroppar på sina ryggar och bära dem från lastbil till köttaffär. Vi är inte särskilt varken militanta eller veganer, men det är ändå svårt att finna någon trevlig sida av flådda djurkroppar.

Sedan går du till affären för att köpa ägg. Tre affärer – inga ägg. Så du får gå omvägen till där de alltid har ägg. Äggkillen ska naturligtvis kontrollera äggen genom att genomlysa dem på etiopiskt äggkontroll-vis (lysrör). Han gör det jättenoga för av någon anledning tror alla som jobbar i serviceyrken att alla hellre vill ha noggrannhet och långsamhet än snabbhet och effektivitet. (Kan vara för att det är så, bortsett från oss.) Så du får stå i flera minuter medan han genomlyser ägg och filosoferar lite.

Då är det länge sedan du slutat orka bry dig.

För är det något åren lärt så är det att du kan aldrig få något att gå fortare genom att försöka skynda på.

Sedan går du de sista stapplande stegen hem och går vidare med ditt liv.

den inte direkt nya dialogen

Ringaren: Hej! Hur är det? VARFÖR HAR DU INTE RINGT?

Svararen: Eeh, ja… du har ju ingen telefon?

Ringaren: nej just ja