Idag har jag också hunnit vara själaglad över att ha det jobb vi har. Att få sitta och prata med sjuttonåringen som spenderat de senaste två åren av sitt liv till en sak: att röka på. Inte en sekund av de två åren har han varit opåverkad, minnet har farit en ful färd och han kan inte somna utan att röka på.

Men han vill verkligen något annat med sitt liv. Han vill fortsätta skolan och han är den som alltid säger att ”jag ska bli premiärminister”.

Och nu har han en chans. Idag gav han sig själv två veckors utegångsförbud för att kunna hålla sig undan från att röka på. 

För han har möjligheten nu, att sluta och göra något av sitt liv. Och han försöker verkligen.

Och jag grinar än en gång i smyg, av glädje, tacksamhet.