Minns ni när ni var barn och alla avlägsna släktingar, som man aldrig visste vilka de var, som alltid klappade en på huvudet och suckade över hur fort barn växte och tiden som alltid gick så fort. Och själv tyckte man att tiden gick så sakta. Det var alltid så länge kvar till jul och alltid skulle man vänta på det ena och det fjärde.

Och sen en dag så vänder det.

Det är då man har blivit gammal. När man tycker att tiden går fort.

Ni som har egna barn torde begripa mer än oss vad vi pratar om.

Och idag var en sån där dag när man inser att tiden verkligen går fort.

Nu är det sju månader sedan grabbarna flyttade in i Lighthouse.

På förmiddagen har vi suttit och haft enskilda samtal med alla som går yrkesutbildning, som blir färdiga om drygt två månader.

”Vad vill du göra?” ”Vad tycker du är svårast” ”vill du stanna i Addis” ”varför si, varför så”

Och något har hänt.

Är inte det här samma grabb som envist vägrade att göra något annat än att röka på, för bara ett par månader sen?

Och är inte det här samma grabb som bara för ett par månader sedan hatade alla människor och nu sitter han och pratar om att ”jag kan jobba med vilka människor som helst, så länge det finns kärlek…”

VA?

Men nu är det bara att kavla upp ärmarna.

Nu är det nämligen vårt jobb att utvärdera alla svaren, se vad som är genomförtbart och sedan organisera hela grejen med att 16 grabbar ska flytta ”hemifrån” och börja stå på egna ben.

En del vill flytta till sina hemorter, en del vill bo kvar i Addis och hitta en anställning och andra vill starta eget som kooperativ tillsammans med några av sina vänner.